Jag känner mig ledsen och jag önskar att jag kunde gråta lite så det blir bättre.
Livet är så sorgligt och jag hatar att jag är så komplex.
Jag vill inte vara här, jag tänker hela tiden på att flytta.

Den sista tiden har det hänt grejer, många har dött. En blev mördad, en hängde sig och en försvann och ingen vet varför han dog.
Flera dagar åkte helikoptrarna här över taken, men vi visste alla att han var död.
Vi människor dör så lätt. Vi tror att vi är så speciella, jag är viktig, JAG JAG JAG.

Ibland tittar jag på TV, dokumentärer om politiken i Nigeria, naturkatastrofer i sydamerika.
Vi är så många, som myror. Alla har vi våra tankar och drömmar. Behov och önskningar.
Våra livsöden är så unika och speciella. Eller inte. Vem bryr sig om vem som lever eller dör?
Varför gör vi det? Varför gör jag det? Varför måste jag sörja allas sorger? Sluta!!

Ibland tänker jag på hur kort det är, hur svårt det är. Livet. Ibland när jag går till köket så öppnar jag kylen. Bara för att kolla vad det finns där inne. Konstigt lycklig över att jag har ett hem och ett kylskåp, och jag behöver inte skämmas för att jag öppnar. Behöver inte fråga om lov eller vara tacksam tacksam för att jag tack snälla får öppna. Tänk om alla hade ett kylskåp.Eller ett hem.
Snart är vintern här. Hur många hemlösa ska frysa ihjäl denna julen medans vi andra sitter och kollar på Kalle Anka och säger till varandra att Julen Handlar Om Att Ge.

Nej, allt handlar om MIG. Alltså om dig, och alla är ju Jag i sina ögon.
"Men men men, inte jag! För jag är en snäll och givmild människa som skänker pengar till Rädda Barnen och så!"
Men Jag (Du) gör det för att det får Mig att må bra. Ja, du med. Och du.
För allt handlar om MIG.

Varför är det så lätt för en del? Hur kan de inte se allt som ligger där bakom? Varför bryr de sig inte? Är NU så viktigt? Suck.